Stämningstexter

2015

Fjällheim 3 - Kunskap är makt

 

Det har gått två och ett halvt år sedan problemen med bron löstes, och livet har gått sin gilla gång sedan dess. Balansen i skogen är återställd, Skogsfrun och Huldrorna syns visserligen till lite då och då men inte alls lika ofta som tidigare.

 

Nu närmar sig Kunskapsvandringen för alla Cientcias studenter, tillfället när kunskap ska bäras mellan olika lärosäten. Det är betydligt fler människor än vanligt ute på vägarna, både Cientcias anhängare och andra. Informationen som studenterna bär med sig har i vissa fall stor betydelse för många och en del individer är väldigt angelägna om att få ta del av den, trots att de kanske inte har någon egentlig rätt till det. Antingen vill man sälja den vidare, utnyttja den för egna syften, eller helt enkelt för att den ska fortsätta vara hemlig. Ã…ter andra ser det som kritiskt att informationen når lärosätena för att nyttjas eller arkiveras på lämpligt sätt (men det är kanske inte alltid lika viktigt att studenterna kommer fram).

 

Fjällheims långhus råkar ligga mitt i navet för Kunskapsvandringen till de olika lärosätena, och olika följen omgrupperar sig där, ingen vill vara ensam i skogen. Dessutom skall den avslutande delen av vandringen välsignas av en representant för Cientcias högre klerker innan den påbörjas. Välsignelsen måste äga rum mitt på dagen den femte dagen efter första försommar-fullmånen, så alla vandringssällskap måste vara redo då!

Sedan får man inte glömma att området Fjällheim tillhör gudinnan Shioban, den gröna gudinnan, och förhållandet mellan Shioban och Cientcia är inte det bästa! Dock har samtliga gudomar accepterat att själva långhuset är neutral mark och inga strider (utom möjligen muntliga) får förekomma där inne.

 

 

Invånarna i Fjällheims långhus lever på sin handel och att upplåta husrum och sälja mat till resande när tillfälle ges. Än så länge är man inget riktigt värdshus men man tar alla tillfällen som ges att agera som ett sådant, Fjällheims långhus är redan känt för sitt mjöd, allt för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna bli ett riktigt värdshus och få hänga upp den eftertraktade skylten utanför dörren.

 

 

 

2012

Fjällheim 2 - Det stora sabotaget

 

Ett år har gått sedan furste Gabriels män och skogsfrun slöt ett avtal gällande byggande av en ny handelsplats, i Fjälheim. Ett avtal som i kort innebär att skogens varelser låter

handeln ske ifred och Gabriels soldater inte bara ser till arr ordningen håll utan också att skogen

lämnas ifred så balansen i området upprätthålls då Fjälheim tillhör Shiobhan, den gröna gudinnan.

 

Sedan avtalet slöts och den nya marknadsplatsen upprättats har flertalet små marknader ägt rum på denna plats och allting har fungerat som det var tänkt eller har det? Det är fortfarande många som

minns den mörka ritualen vid gården i skogen som skulle förkastat hela avtalets värde då Shiobhan skulle förlorat makten över landet till Morág. Eller allt blod som flöt i samband med denna händelse.

Nej det är frågan vilka gudar som är tillfreds med hur utvecklingen skett i området och vilka som är missnöjda.

 

Men i ett försök att tränga dessa funderingar åtsidan så drar det ihop sig för årets stora händelse i området, den stora höstmarknaden. Då det kommer handelsresande från rikets alla hörn för att byta varor och tjänster och tillsammans med dessa kommer även alla andra som är också

är intresserade av att mynt byter ägare eller som bara är nyfikna på vad som händer i skogen. Ett försök som snabbt tillintetgjorts då samtliga följen som var på väg till handelsplatsen via den östra

handelsleden troligen inte kommer nå fram förrän marknaden är över. Den stora bron är inte framkomlig, har inte furste Gabriel reparerat den efter vårens kraftiga vattenmängder eller är den saboterad?

 

Efterhand som fler och fler följen samlas vid gården i skogen växer irritationen snabbt bland de tillresta. Någon mumlar om att Shiobhan låtit floden leva sitt eget liv och växt sig för stark och att det var bättre för när marken tillhörde Morág och floden både var levande och död. Andra tror att det är Hankin anhängare som saboterat bron för att kunna överfalla alla hederliga handelsmän på vägen hem och börjar försöka köpa över de övriga handelsresandes livvakter. Eller är detta ett lömskt experiment som Cientcia ligger bakom? Håller Morág på att återta Fjälheim och vill hålla alla andra därifrån? Klarar inte furste Gabriel med hjälp av Pacem och Ira att hålla ordning? Är Shiobhan på

krigsstigen? Det går lika många rykten om varför som det finns tillresta. Men den stora frågan som många ställer sig finns det möjlighet att nå fram till markandsplatsen i tid? Finns det vägvisare som kan alternativa vägar?

 

Vi vill härmed hälsa er välkomna till Fjälheim 2012 Det stora sabotaget ett fantasylajv med tät mystik

och heta konfliker

 

 

 

2011

Fjällheim - skogens hemlighet

 

I dessa skogar, i bland böljande kullar och mångtaliga skogssjöar har det länge varit tyst och fridfullt. Hade de urgamla träden kunnat tala hade de dock kunnat berätta om en tid då mörka krafter var i farten i just dessa skogar. Onda magiker och besvärjelser och de hjältemodiga äventyrare som trotsade dem. Men om man inte står gudinnan Shiobhan mycket nära och faktiskt kan lyssna till trädens långsamma tankar, så ser man inget spår av dessa svunna tider.

 

Även om denna skog på rikets karta ligger inom furste Gabriels domäner, är det inget som märks här ute i ödemarken. Sedan de oroliga tiderna har det varit lugnt och stilla här, och de enda människorna som senaste åren rört sig här var antingen de bofasta som byggt upp ett långhus på en höjd, eller förbipasserande vandrare och handelsföljen som varit på väg någon annanstans. Tiden har gått långsamt och lämnat väldigt litet spår i dessa skogar, tills nyligen...

 

På senare tid har underliga ting börjat ske. De bofasta fann en afton ett märkligt föremål, och det sammanföll med ett budskap om att ett adelsfölje skulle anlända inom ett par veckor. Ovanpå allt detta så har oknytt och huldror kommit så nära inpå människorna att de blivit upptäckta - något som bara händer i tider av förändring eller oroligheter.

 

Men vad som är än mer påtagligt är den förvissning som alla varelser i nejden delar; Vinden som blåser för med sig skramlandet av vapen, trampet av vandrande fötter, och ett löfte om att fridens tid är över...

 

 

 

Den gamle mannen vid elden drog ett bloss på sin pipa och tittade på de unga äventyrarna som upphetsat pratade om något de skymtat i skogen. Av deras beskrivning på varelsen förstod han vad det var.

'Ni skymtade en Huldra, mina unga vänner!' sa han långsamt, och fick omedelbart deras odelade uppmärksamhet. 'Och ni kanske hade tur att hon inte brydde sig om er!' tillade han och blåste ett par rökringar.

'Ã„h!' sa en av ynglingarna kaxigt och lade menande handen på pilbågen. 'Jag hade hunnit dräpa henne långt innan hon kunnat göra oss något!'

'Var inte så säker på det' förmanade den gamle. 'Huldror är magiska, de kan förtrolla alla levande varelser och det finns historier om hur de förtrollat jaktbågar så de alltid träffar sitt mål, eller så de alltid missar! Har en Huldra blåst på din båge och sagt att den är dålig, så kan du inte ens träffa en ladvägg inifrån!

'Flickan såg plötsligt tveksam ut och höll lite beskyddande om sin båge.'Hur kommer det sig att du vet så mycket om dem? Har du träffat någon?' sa hon nyfiket.Han nickade sakta och började berätta för dem om hur han räddat en mörkeralv från att dödas av en Huldra en gång när han själv var ung.

'Svartalven förtjänade inte att dö bara för att han slog ner henne' förklarade den gamle för dem. 'Han var inte ute efter hennes liv, bara silvret hon hade i sin pung i bältet.'

'Slog ner henne?' frågade en av de andra förvånat. 'Kan man komma så nära?'

'Jodå, ibland släpper de andra inom armlängds avstånd. Den här Huldran föll visserligen ihop som vilken varelse som helst när han slog till, men så fort han rörde vid henne vaknade hon igen. Och hon var rasande! Rovdjuret i henne hade tagit över helt och hon flög honom i strupen. Han föll förstås omkull och hon klöste och bet och hade precis fått korn på strupen ovanför kanten på ringbrynjan när jag ingrep. Hon var så ursinnig att hon inte ens tänkte på att använda sin magi, mot någon av oss, och det var tur!' Han skakade på huvudet vid minnet.'Hur fick du henne att lugna sig?' frågade flickan med jaktbågen ivrigt.'Jag började sjunga, för det vet jag är något de tycker om. Och medan jag sjöng föste jag försiktigt undan henne, noga med att inte ta i henne så att hon skulle känna sig fasthållen. När hon stod upp bredvid mörkeralven morrade hon bara ilsket, och sen tittade hon på mig med en outgrundlig blick och började gå därifrån.'

'Vad sa mörkeralven då?'

'Han började med att snabbt resa sig, dra sitt svärd och sedan högg han ner Huldran! Efter det vände han sig mot mig, tackade ordentligt för att jag antagligen räddat hans liv och sa att silvret som Huldran hade självklart var mitt.'

'En sån usling! Högg han henne i ryggen?' Den gamle utbygdsjägaren nickade bistert.

'Jag svarade bara att jag inte var intresserad av huldresilver och att han var skyldig mig en hel del för sitt liv, men att nästa gång skulle jag låta Huldran döda honom utan att blinka.

'Nästa gång?' Frågade mörkeralven och skakade på huvudet. 'Hon är död utbygdsjägare, det kommer inte att bli någon nästa gång!' härmade han alven. 'Jag pekade på hennes kropp och medan han torkade blodet av svärdsklingan så upplöstes Huldran som en dimma när morgonsolens strålar träffar den och bara försvann.'

'Men...' en av de andra i följet rynkade pannan. 'Jag har för mig att jag hört att Huldror inte kan dö? Att de är nästan lika eviga som Skogsfrun?'Den gamle nickade sakta och knackade ur pipan.

'De kan dödas, men inte dö. Jag gick raka vägen till det ställe där Skogsfrun höll till på den tiden, och där satt just den Huldran på en stor sten och flätade håret som om ingenting hade hänt! De återuppstår alltid hos Skogsmodern om de skulle råka ut för något! ' Flickan skrattade till.

'Du har alltså träffat flera av dem? Och pratat med dem?' Han hostade till och började stoppa pipan igen.

'Det går bra att prata med dem, men de säger egentligen inte så mycket själva, utom när de sjunger eller besvärjer någon. Men, om man sitter vid Skogsfruns eld i skymningen och sjunger, så brukar de komma smygande efter en stund. Fast de kan lika gärna dyka upp mitt på dagen vid någons eld, eller sitta på en sten vid vägkanten om natten och se på stjärnorna. Det sägs att de är hälften skog, hälften rovdjur och de är helt och hållet magiska!' Han reste sig för att gå till sitt läger.

'Sov gott mina unga vänner!'

'Tack för berättelsen!' sa flickan med jaktbågen och lade på ett vedträ till på elden. I det uppflammande ljuset kunde man ana ett blänk i ett par ögon som betraktade gruppen inifrån skogen, och en lurvig svans svängde sakta fram och tillbaka.

 

 

Epost

dmfstyrelsen[at]gmail.com

 

Adress

Dalslands medeltidsförening

c/o Lars Lagerström

Lilla Björn 26

415 16 Göteborg